Att växa upp i Stockholm är nog ett av det bästa mina föräldrar någonsin kunnat ge mig.

En av mina klasskamrater, eller tja alla mina klasskamrater men en specifik har förklarat sitt hat för min hemstad. Han höll med sin far om att det är en stad full av "strässade kloner" att alla ser likadana ut och kör hänsynslöst och som idioter.

---

Stressade kan jag hålla med om att vi verkar. Men jag är mer stressad hemma i Västerås än i Stockholm. I Stockholm finns ett tempo, en rythm som jag inte funnit någon annanstans, och det fungerar för oss. Gången mellan tunnelbanan i t-centralen och centralstationen är en transportsträcka. Ingen strandpromenad.

Jag tycker i alla fall när jag kör bil och är ute med någon annan som kör att i trafiken så hjälper vi varandra. Visserligen är det nästan ingen som håller hastighetsgränserna eller blinkar när de byter filer eller svänger. Men vafan, det ska tydligen vara svårast att klara uppkörningen i Stockholm så de klantskallarna kommer väl utifrån ;)

---

Kolner, really? REALLY? Att alla ser likadana ut? Det finns ingen annan stans i hela Sverige som det finns sån stor variation av människor. I högstadiet gick jag i nordens största grundskola. Det fanns brats, fjortisar, gothare, emos, fashioncore, indie nördar, vanliga nördar, punkare, araber, afrikaner, vita spöken som jag själv, turkar,   sportnördar, hipp hopp folk, överviktiga, underviktiga, folk som trodde vi levde på 30,40,50,60 eller 70-talet, bögar flator you name it! Och alla var accepterade. Visst var det vissa som stack ut ur mängden, men de smälte ändå in bland de andra. Och nej alla kom inte överens. Men man såg inte ner på en viss folkgrupp på det sättet.

---

Nu när jag går i en mindre skola i en mindre med färre folk som är från hela Sverige, vi är alla äldre ska vara mognare och visare men ändå känns det som att vi har gått bakåt i utvecklingen. I högstadiet fick folk ha den identitet som de precis själva ville ha. Och ingen lät någon annan ha någon synpunk och något att säga till om när det gällde oss själva. Tror inte någon på mitt gymnasium skulle erkänna att de låter andras åsikter påverka dem så pass mycket det gör. Och jag tror inte att de vet om det själva. Vi låter andra påverka hur vi känner inför oss själva. Våra vänner, fiender, familjer pojkvänner, flickvänner, normen i samhället osv. Det behöver inte alltid vara negativa saker och det gäller inte alla, men ska det verkligen vara så?

---

Ursäkta ev stavfel, orkar inte titta igenom detta en gång till.

Nian, operation dagsverke. Tack för mig!